ett steg i taget...

Alla inlägg under augusti 2010

Av Emma - 30 augusti 2010 18:26

  

Av Emma - 28 augusti 2010 13:58

Hur ska man hinna med allt man tänkt sig?!

Ibland önskar jag att man kunde klona sig, så man hinner med allt...



Av Emma - 26 augusti 2010 20:26

Vad gör man egentligen när man är insatt på en ny behandling som innefattar starka smärtstillande, men min läkarordination inte är tillräckligt?! Som just nu t.ex...Aj, aj, aj ! :(

Hur ska jag veta om om jag får ta en till av de nya tabletterna, eller ta en/två tabletter av mina "gamla" smärtstillande.

Ska maila läkarna nu, men svaret får jag nog inte förrän imorgon, där är ju kväll. Vågar jag ta en tablett till?

På bipackssedeln står; "enligt läkarens ordination".


Suck...

Av Emma - 24 augusti 2010 19:03

Sitter och degar framför tvn, inte ovanligt i min lilla värld på den senaste tiden. Orkar inte mycket annat. Min energi går just nu bara till att jobba, det är väl huvudsaken kan jag tänka.


Var hos läkaren idag, gud vad bra han är (måste jag säga), men diagnosen var väl inte den bästa. Orkar inte berätta om det just nu, så fråga inte, men till och med läkaren kliade sig i huvudet. Nu blire en ny stark behandling och hoppet ligger nu på att det denna gång ska fungera. Vi ska besegra det onda. 

Som jag brukar säga, hoppet är det sista som lämnar en.


Jag gillar ordet hopp, det är mitt "ord". Därför ska det engelska ordet för hopp (hope) tatueras in tillsammans med min nya tatuering. Ingen vet när den dagen blir, men en vacker dag ska det bli av. Men nu med lägenhetsköp och allt bör jag hålla i de slantar jag har. Har ju ingen heltidslön heller from nästa onsdag (både på gott och ont).


Idag har det på morgonen ösregnat (utanför Alunda/Storvreta), sedan i Uppsala var det uppehåll större delen av dagen för att sedan, när jag kom ut från sjukhuset vara världens åskväder. Det blixtrade, åskade och ösregnade. Kan meddela att jag var dygnsur från topp-tå (nästan - hade regnjacka på mig) när jag kom hem.

Och folk verkade vara rädda eller nått för åskvädret, för lite varstans stod det bilar stilla, parkerade på de mest idiotiska ställerna. Var även en lång buss som stannat mitt i korsningen, smart va?! -NOT! 

När jag kom hem sken solen, mysko väder.

Av Emma - 21 augusti 2010 10:40

Snart kommer mor och far - mys!

<3 <3


Så borde äta och göra mig iordning :P.

Av Emma - 21 augusti 2010 10:31

Igår var det begravning i Helga Trefaldighets kyrka.
Det var min älskade väns mamma som vi sa hejdå, på återseende till. Det var ett känslosamt, men fint avsked. Jag har endast träffat henne några gånger, men så glad hon alltid var, man kände sig alltid välkommen i hennes närhet. Hon var nyfiken och ärlig, hade en otroligt stark personlighet. Hennes skratt smittade alltid av sig.
Jag skänker en tanke till hennes familj, i deras stora sorg.


Sov så gott, tills vi ses igen!


Av Emma - 20 augusti 2010 18:49

Ja, nu blir det ytterligare ett inlägg om sånt där.

Men jag sitter och funderar, nog för att de starka tabletterna tar bort en del av smärtan (absolut inte all), så är det ju alla dessa biverkningar - yrsel, dåsighet, trötthet, illamående. Vilket är att föredra egentligen?!


Men jag glad att jag inte har en dödlig sjukdom. Ja, jag är sjuk och ja, jag har en kronsikt sjukdom, och ja, jag kommer att få leva med mycket smärtor, men pga detta samt alla de andra symtomen överlever man detta, det måste man. Och det är mycket tack vare min älskade familj och mina älskade vänner, så för deras skull måste jag hålla humöret uppe. Jag är stark och det är mycket tack vare min familj och mina vänner. Min uppväxt, som trots en bra barndom inte har varit enkel, har gjort mig stark och gjort mig till den individen jag är idag. Hur i hela friden skulle jag överleva utan min familj och mina vänner? Vad är då "lite" smärta... ingenting.


Men när man har ont är det svårt att hålla humöret uppe, det är lätt att tycka synd om sig själv och ställa sig frågan - är jag värd dessa smärtor?  Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Varför just jag?

Svaren är; Nej, du är inte värd detta, du har inte gjort dig förtjänt av det.

Det är bara ren otur att just jag (och så många andra) fått en sjukdom.

Jag är inte ensam, inte ensam att ha endometrios och inte ensam på denna jord som är sjuk. De orden stärker mig - JAG ÄR INTE ENSAM!


Läste endoelins inlägg idag (http://endoelin.blogspot.com/), om positivitet och det fick mig att le. Det hon skriver tar jag till mig idag ooch varje gång mina negativa tankar kommer ska jag tänka på en sprallig, naiv fåne med struthatt och skelande ögon... haha.


"Först och främst ska du se på ordet "Positivitet". Ser du en sprallig, naiv, fåne med en struthatt och skelande ögon? Eller ser du en tillmötesgående, uppskattande, entusiastisk liten herre med randig kostym och fint lockigt hår? Du kan inte vara positiv om du anser att det är negativt. Ungefär som att bli katolik utan att tro på Gud, Bibeln eller hans homeboy Jesus, det är menlöst. Men att bryta sina tidigare vanor kan ta ett tag, så för att bli en sann positiv person måste man öva på det."

- Ur Elins blogg, 19e augusti 2010.

 

Av Emma - 18 augusti 2010 11:12

...men ibland har man inget val. Har man ingen som kan skjutsa en och dessutom "för sjuk" för att ta sjuktaxi så finns det inget alternativ. Första gången jag ringer 112 och ber att en ambulans kommer, hon var inte så direkt trevlig i telefonen heller och frågade " har du ingen som kan köra dig", va tror hon, då hade jag väl inte ringt efter ambulans. Jag skulle gärna slippa vara sjuk och slippa åka ambualns.

Tog, en timme innan ambulansen kom och jag låg halvt deckad på hallgolvet, ambulanspersonalen var jättegulliga iallafall och även hon som tog emot mig på gynakuten, sjuksköterska/barnmorska va hon nu var. Lite prover togs och jag fick snabbt komma in till en läkare, en läkare som jag inte tyckte om. Henne vill jag helst inte gå till igen, kanske hon hade en dålig dag, får tro att hon hade det eller bara var trött. Klockan var ju som sagt inte så mycket. Efter anamnes och undersökning konstaterades det vanliga - endosmärtor. Dock fanns inte cystan på vänster äggstock kvar så kan mycket väl varit den som spruckit, och det betyder helvetes smärtor.

Vilade sedan en timme efter då mina ben knappt bar mig, sen ringde den trevliga sjuksköterskan/barnmorska eller vad hon nu var efter en truck som kunde köra mig till apoteket. Lite komiskt faktiskt, hörde när hon ringde och hon sa att en DAM här behöver skjuts till apoteket... Haha, jag, en DAM, endast 26 år. En trevlig man som körde trucken iallafall.

Sen skulle jag ringa efter en sjuktaxi hem, men de gick sig inte. "Du måste ha sjukintyg eller att avdelningen du var på ringer efter taxi, du får gå tillbaka dit", sa en ganska otrevlig röst. Va tror dem egentligen?! Men jag antar att de är folk som myglar så på ett sätt bra att de inte beviljar sjuktaxi hursom. Jag orkade iallafall inte gå tillbaka till andra sidan sjukhuset så tänkte ta bussen hem, men ute vräkte det ner så ringde en vanlig taxi, blev 30 kr dyrare än sjukresa så det var egentligen inte så farligt. Nu är jag hemma igen och hoppas att smärtorna ska försvinna snart, samvetet säger att jag ska gå och jobba imorrn, men min kropp säger emot. Vi får se hur det ter sig.

Nu ska jag nog vila lite. Har vart en lång natt med mycket smärtor.  

Skapa flashcards