Före besöket hos frisören

Efter besöket hos frisören

Neh, verkligen ingen bra vecka. En sak till hände igår - en tankspridd Emma lyckades spärra sitt Visa-kort, och det hemma vid datorn. Hur lyckas man egentligen? Jag gör ju aldrig sånt och sifferminnet är det inget fel på. Sitta och slå in fel kod tre gånger och inte efter 5 minuter fatta varför det stod fel kod och kortet spärrades. Men när jag kom på mig själv, jag vart så arg på mig själv...  

Detta innebär problem, nytt bankkort är beställt, men det tar ju 3 arbetsdagar, minst. Man är lite smått beroende av sitt bankort, jag gillar absolut inte kontanter. Så nu blire och göra sig iordning, gå förbi banken, sen till "nya" jobbet och luncha och skriva på papper och sedan till frisören. Förhoppningsvis också träffa Marre, hon förgyller ju mitt litt liv och kan göra mig på gott humör.

Fast om jag ska vara lite optimistisk...   

Pratade med en viss person igår, och han vill ses i helgen. 

Var inne på endometriosföreningens hemsida och där fanns denna talande bild. 

Detta är jag och min vardag - alltid smärtor, men ofta hanterbara så att säga. Det blir så när man är van att ha smärtor.

Endosystrar, tack för att ni finns. Det är skönt att man inte är ensam.

http://www.endometriosforeningen.com/site/

Det är ingen bra vecka alls och det bler ju inte bättre efter gårdagens besked. Jag har ju sagt det förr och jag säger det igen, JAG HATAR CANCER! Livet är så orättvist och efter gårdagens besked kommer minnerna tillbaka, älskade mormor och morbror, saknar och älskar er så mycket!   

Jag har flera nätter den senaste tiden drömt om att olika människor får cancer - jag själv och folk i min närhet. Jag har vetat tidigare att det ofta finns en dyft av sanning i mina drömmar, så också denna gången.

Tänker på en av mina bästa vänner och hennes familj. Min väns mamma har nämligen fått besked om att hon har cancer  . Jag lider så med dem. Jag vet precis hur det känns - oron, hjälplösheten.

En dag i taget, att hoppas på det bästa, på behandling med operation, cellgifter, strålningar och att detta kommer att fungera trots att cancern upptäcktes sent. Hoppet är det sista som lämnar en.   

Jag möter en del med cancer i mitt yrke, senast idag. Jag hanterar det, går vidare, men jag visar empati och förståelse. Det är dock en viss skilland när den drabbade eller dess anhörig är någon man känner väl.

Att jag har mina egna bekymmer och problem är bara en bagatell just nu. Jag har mitt halsband på mig där det står "strength" och "hope". Det är två bra ord.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

www.cancerfonden.se

"Jag tävlar hos Familjen Pettersson om ett praktiskt halksockskit från InneOnline Avslutas 6/6"

  -

Från strålande sol och klarblå himmel till åska och ösregn. Hoppas det drar med sig lite pollen.   

Ett barn till har förlorat sin kamp mot cancern och fått sina vingar.

Jag har nu en tid följt lilla Lovas blogg - http://www.barncancerfonden.se/4586, där hennes mamma skriver om sin dotters kamp på sin hjärntumör. Inatt 00.20 somnade lilla Lova in.

Ikväll tänker jag på Lova och på många andra barn som lämnat oss alldelses för tidigt och för dem som fortfarande kämpar, men såklart också till dess anhöriga.

Jag skänker även en tanke till alla vuxna och dess anhöriga som också förlorat kampen mot cancer och andra sjukdomar och för dem som fortfarande kämpar.

Det är en grym värld vi lever i.

Skänk gärna en slant till forskningen - för att rädda liv.

http://www.barncancerfonden.se

http://www.cancerfonden.se/

Mormor Kerstin 1928-1981

och

Morbror Jan 1954-2006

Jag älskar er så och saknar er så ofantligt mycket!

Sitter på balkongen och göttar mig i solen